Hej då.
Jag har flera gånger under det här året fått kommentarer om både skolavslutningsbilder och balbilder från nian. Så här kommer några skolavslutningsbilder.
För ett år sedan slutade jag grundskolan. Jag sa hej då till min högstadieskola, som både liknade och kändes som ett fängelse. Jag hade växt otroligt mycket under de tre åren jag spenderat på denna skola. I sjuan gick jag i en klass med personer som inte alls liknade mig, så i åttan bytte jag klass och det är nog bland de bästa beslut jag tagit. Åttan var ett otroligt år. Jag umgicks med personer som fick mig att växa och bli den jag ville vara. Men nian dök snabbt upp bakom hörnet och jag kastades mellan skoluppgifter jag halktat efter med, rehabelitering av en cancersjuk syster och mitt krossade hjärta. Dagen jag gick ut nian grät jag inte en enda tår - för jag visste att nu var jag äntligen fri. Jag var redo att äntligen få börja leva, för nu kunde det bara bli bättre.
Ett år senare går jag igenom korridorer som ekar tomt med tusen tårar rinnandes ner för mina kinder och tusen vattendroppar som slår mot asfalten utanför trygga väggar. I dessa korridorer har jag tillbringat mitt senaste år. I en skola som gett mig så jävla mycket glädje och sådan otrolig trygghet. Där man får vara den man vill vara, där folk hejar på varandra och där man är ett vi.
Jag skulle kunna skriva en lång text om hur lurad och besviken jag känner mig. Besviken för att vi, mot vår vilja, blir förflyttade till en annan skola, för att våra lärare tas ifrån oss och för att våra röster hela tiden tycks vara de som prioriteras minst. Om och om igen.
Men vad tjänar det till? Det är som det är. Jag blir bara mer ledsen ju mer jag tänker på det. Även fast det känns i hjärtat varje gång jag tänker på var jag kommer spendera mina två sista gymnasieår, finns det inget annat jag kan göra än att försöka se det positivt. Fast det verkligen är skitjobbigt och jag helst av allt vill bara skrika och vara förbannad. För varje gång man tänker att "men okej, det blir ändå bra till slut" så blir man huggen i ryggen och ännu en gång sårad. Jag vet inte vad jag ska tro längre, för det känns så svårt att tro på någonting som hela tiden sviker en.
Men, jag hoppas verkligen, att det här faktiskt blir bra till slut.
Kommentarer
Postat av: ebZor
Klickade bara in här av en ren slump, utan att ha kikat på bloglovin osv om du hade lagt upp något, så dyker detta upp framför näsan. Finfina klassen. <3
Och blir helt tårögd. Året som gått har varit helt otroligt, och det är svårt att förstå att vi faktiskt inte ens kände varandra för ett år sen. Och hur sinnessjukt mycket alla utvecklats tillsammans, med varandra. :')
Trackback
