Hej då.
Jag har flera gånger under det här året fått kommentarer om både skolavslutningsbilder och balbilder från nian. Så här kommer några skolavslutningsbilder.
För ett år sedan slutade jag grundskolan. Jag sa hej då till min högstadieskola, som både liknade och kändes som ett fängelse. Jag hade växt otroligt mycket under de tre åren jag spenderat på denna skola. I sjuan gick jag i en klass med personer som inte alls liknade mig, så i åttan bytte jag klass och det är nog bland de bästa beslut jag tagit. Åttan var ett otroligt år. Jag umgicks med personer som fick mig att växa och bli den jag ville vara. Men nian dök snabbt upp bakom hörnet och jag kastades mellan skoluppgifter jag halktat efter med, rehabelitering av en cancersjuk syster och mitt krossade hjärta. Dagen jag gick ut nian grät jag inte en enda tår - för jag visste att nu var jag äntligen fri. Jag var redo att äntligen få börja leva, för nu kunde det bara bli bättre.
Ett år senare går jag igenom korridorer som ekar tomt med tusen tårar rinnandes ner för mina kinder och tusen vattendroppar som slår mot asfalten utanför trygga väggar. I dessa korridorer har jag tillbringat mitt senaste år. I en skola som gett mig så jävla mycket glädje och sådan otrolig trygghet. Där man får vara den man vill vara, där folk hejar på varandra och där man är ett vi.
Jag skulle kunna skriva en lång text om hur lurad och besviken jag känner mig. Besviken för att vi, mot vår vilja, blir förflyttade till en annan skola, för att våra lärare tas ifrån oss och för att våra röster hela tiden tycks vara de som prioriteras minst. Om och om igen.
Men vad tjänar det till? Det är som det är. Jag blir bara mer ledsen ju mer jag tänker på det. Även fast det känns i hjärtat varje gång jag tänker på var jag kommer spendera mina två sista gymnasieår, finns det inget annat jag kan göra än att försöka se det positivt. Fast det verkligen är skitjobbigt och jag helst av allt vill bara skrika och vara förbannad. För varje gång man tänker att "men okej, det blir ändå bra till slut" så blir man huggen i ryggen och ännu en gång sårad. Jag vet inte vad jag ska tro längre, för det känns så svårt att tro på någonting som hela tiden sviker en.
Men, jag hoppas verkligen, att det här faktiskt blir bra till slut.
All is love.
Det här är min klass. Min underbara, fina, roliga, mysiga, goa, dramatiska, begåvade och fantastiska klass.
Jag älskar var och en av dom. Och jag är så glad att jag ska få spendera två år till med sådana härliga människor som alltid gör mig så himla glad.
Jag har gråtit så mycket, och varit så arg över att Haraldsbo inte kommer vara den skola som jag åker till varje dag. Och det suger verkligen att vi inte kommer ha flera av våra bästa lärare. Som Åke sa på skolavslutningsdagen "att skiljas åt är att dö en smula". För det är verkligen en liten del av mig som dör varje gång jag tänker på att ingen lyssnar på vad VI faktiskt vill.
Men ändå, mitt i all hjärtesorg över lärare och skola, så måste jag säga att jag är så jävla överlycklig att jag får ha kvar min klass i alla fall. Vi får försöka göra det bästa av situationen. Vi har ju i alla fall varandra.
Vet att du hängde med nån idiot, han va ful, spela dig som låga kort.
Imorgon är det skolavslutning. Det betyder att jag gått ett helt år på gymnasiet. Kan inte fatta att det gått ett helt år redan.
Imorgon tar vi farväl av Haraldsbo. Fy fan vad det suger.
Your tears are much heavier these days.
Hej finaste ni! Hoppas att allt är bra med er!
Det har hänt väldigt mycket den här veckan. Har verkligen haft något att göra hela tiden, varje dag. Tänkte att vi tar oss en titt. Så här kommer några halvkassa mobilbilder.
Hade taco-möte hos Anton med mitt dreamteam och den gamla styrelsen för elevkåren. Lärorikt och väldigt kul. Vi är sånt himla härligt gäng! Tror att nästa år kommer bli världsbäst!!
Njöt av att man kunde gå med långkjol utan strumpbyxor!!! Hade konsert i Kristinehallen på kvällen också. Det lät så himla fint, som det alltid gör med Hagven (en kör med alla ettor, tvåor, och treor som har sång som huvudinstrument).
Blev sminkad till en gammal tant på Lust och Fägring! Haha visst är det verkligt??? Helt sjukt. Det var tredje gången jag var dit nu. De andra gångerna har jag fått typ-makeup och scen-makeup, men den här var nog faktiskt roligast haha! Dock inte snyggast kanske, hehe.
Tog farväl av min fina halvfarfar och försökte trösta mig med sånt här. Det hjälpte inte så mycket. Har gråtit och gråtit och gråtit (en fin låt). Det gör så otroligt ont när någon försvinner ur ens liv. Och att dessutom behöva se personer som står en nära vara så himla ledsna gör också väldigt ont.
Försökte slappna av med långa varma bad. Det hjälpte.
True love will find you in the end.
Hann precis ta dessa bilder innan solen gick ner. Vill också ha såna här persienner för det är ju så himla fint när det blir ränder på väggen.
Det är så otroligt mycket som händer just nu. Massa olika möten, jobb, arbeten som ska in och roliga, men tidskrävande, saker. Sedan ska man ha tid till att leva också. Det är nog i princip så här hela tvåan kommer att se ut känns det som. Men just nu fokuserar vi på att det äntligen är vår och att min gråa själ äntligen börjar känna sig lite ljus, glittrig och regnbågig, heheee. Nu kommer äntligen de månaderna som ger oss de bästa minnena! Sena sommarkvällar, nattbad, pickningar och grillfester, blommiga klänningar, jordgubbar till allt, myggbett, stövlar och blåbärsplockning, cykelturer, vackra solnedgångar och soluppgångar, smoothies, isglassar, barfota fötter, bruna ben, stora solbrillor, festivaler, glada sommarfyllda själar, hångel på filtar och parkbänkar, kärlek.
Somna in natten är nära, jag kan vakta elden din, jag lovar att vaka över dig.
Flera av er har säkert läst på facebook att min halvfarfar har gått bort. Exakt för en vecka sedan idag. Såklart är det väldigt jobbigt och jag har varit så himla ledsen.
Men jag är så otroligt glad över att jag fått lära känna en sådan här fin människa. Alltid glad och underfundig! Jag är så tacksam över att han välkomnade mig och Matilda med öppna armar och behandlade oss som sina riktiga barnbarn. Kommer verkligen sakna honom så fruktansvärt mycket. Vila i frid. ♥
Om disconagellack och om att sluta.
Finns att köpa på h&m för ca 50 kronor.
Emma kom in till mig nyss och frågade mig om jag kunde måla naglarna på henne. Helst med det där nagellacket jag hade igår. Det som var blått och glittrade.
Så där satt jag. I min säng med min 5-åriga lillasyster i knät samtidigt som jag målade hennes små naglar. Jag frågade om jag skulle måla Tummen (ni vet tummen med stort T). Hon sa att det var okej. Att hon ville bli stor nu. För stora tjejer suger ju inte på tummen. Men att hon hade lite svårt för att sluta. Hon sa:
"Men Amandis, jag tänker på den hela tiden när jag ska sova. Hur ska man göra för att sluta tänka på den lilla tummen?"
"Det gäller nog bara att bestämma sig. Att bestämma sig för att sluta" svarade jag.
Och precis när jag sagt det insåg jag hur sant det var. För det handlar ju faktiskt om att bara bestämma sig. Bestämma sig för att nu är det faktiskt slut. Efter två år av känslostormar, av bubblande, pirrande skatt, av underbart sex, av passion, av ilska, av så så många tårar och av så mycket förvirring - så får det faktiskt vara nog. Jag älskar dig och det kommer jag alltid att göra. Men jag är redo att släppa taget om dig nu. På riktigt. För allra, allra sista gången. Jag kommer inte att falla tillbaka till din famn igen. Inte låta dig såra mig som du gjort så många gånger. Aldrig igen låta mig förlora hela mig till dig.
///I/LIKE///U/
Jag har nog aldrig riktigt kommit över honom. Det är därför jag förlåtit honom så många gånger. Därför jag fallit tillbaka och låtit mig såras igen. Det har inte gjort någonting, för det har alltid varit han som haft mitt hjärta. Det har alltid varit minnena, orden, känslorna, tankarna, skratten, dofterna och beröringarna med honom som varit dom starkaste, dom bästa. Dom som betytt mest.
Och jag skäms för att säga att du är kvar i mig. Skratta åt det, för då kommer jag kanske över det.
Mitt hjärta är ditt att förstöra.
I don't need no one to hold my hand, but there were times when I sure did.
Linne - Secondhand / Kjol - Secondhand / Skor - Secondhand
Nu har det varit tyst här ett tag, ber så hemskt mycket om ursäkt för det. Var ju som sagt sjuk veckan innan lovet. Det visade sig att det var influensan som kom och hälsade på mig.. På lovet åkte vi till mormor och morfar och tyvärr glömde jag min kameraladdare hemma. Därför vart det ingen bloggning. Sedan har jag inte hunnit med heller! Har verkligen gjort någonting hela tiden, varje dag. Roadtrips till Avesta, fester, myskvällar med min gamla bästis David, världens bästa födelsedag som firades med den allra allra finaste bästa vännen Jessica och honom, heldagar med secondhandshopping och massa skratt. Ett helt perfekt lov verkligen. Ska försöka att komma igång igen med bloggningen, men ligger efter väldigt mycket i skolan, så måste försöka komma ikapp det nu.
Kanske inte borde skriva ut det här på bloggen, men det känns ändå skönt att vara öppen om allting. Den här veckan har varit riktigt jobbig verkligen. Det pågår en känslostorm inom mig, och jag vet inte hur jag ska hantera det. Så jag röker och gråter och spyr. Tur att det finns människor som håller om en när man skakar, torkar ens tårar och får upp en igen när benen sviker. Corinne, du är bäst.
✿✿✿✿✿✿✿✿✿
Trots att jag har så många omkring mig som finns där för mig i alla lägen känner jag mig ändå så himla ensam. Ska damma av min dagbok och skriva några rader tror jag.
Vill bara flytta här ifrån, bli fri, börja om. Bli något.
We lie beneath the stars at night, our hands gripping each other tight.
Igår gick jag runt med margaretaflätor och min allra finaste blomkrans, jobbade (som varje måndag) och drog hem till honom.
Och som varje gång efter vi träffats känner jag mig mer levande än någonsin. Behöver verkligen den där känslostormen.
Har tänkt på en sak. Ni vet Melissa Horns låt Jag saknar dig mindre och mindre. Där sjunger hon "har bestämt att stå helt utanför det där som jag blir ledsen av". Men hur gör man när det man blir ledsen av går i samma klass som en och man tvingas se det (den) hela, hela tiden sex timmar om dagen, fem dagar i veckan? Om någon har något bra svar på den frågan är ni hjärtligt välkommna att säga det till mig. Kram på er alla fina.
Collecting names of the lovers that went wrong.
Några bilder från min instragram. Heter amandasonja där.
Folk frågar mig hela tiden hur jag mår, och som det alltid är med livet är det både upp, och ner. Ibland mår jag så där dunderbra, och då är det så bra att det bara pirrar i hela kroppen av lycka. Men oftast är jag liksom bara halvglad. Känner mig tillfredsställd, fast inte hel, om ni förstår vad jag menar. Försöker fylla igen hålen med shopping, pysslande av blomsterkransar och killar. Det funkar fint just nu, men håller nog inte i längden. Ska bo hos min "vän" nästa vecka. Tror det blir väldigt bra. Behöver någon som kan hålla om mig om nätterna. Förutom det har jag väldigt fina vänner som alltid ställer upp för mig. Hade en otroligt jobbig pms den här veckan, och då var dom där och strök en över ryggen, kramades, fikade, skickade söta sms och stod ut med mitt gnäll. Världens finaste och bästa.
-
Hej godingar.
Jag har varit så dålig på att blogga de senaste månaderna, och jag skäms verkligen över det. För jag har saknat det så himla mycket. Saknat det som är en så himla stor del av mig. Men sanningen är att jag varit så himla oinspirerad så himla länge nu. Känt mig så himla vilse. För någonstans på vägen har jag liksom tappat bort mig själv. Jag har varit så där pirrigt glad som jag aldrig trodde att man kunde vara, men jag har också varit himla ledsen, väldigt arg och himla himla förvirrad. Den känslan som återkommit mest är nog ångesten. Jag har aldrig trott att jag har haft höga krav på mig själv, alltid trott att jag varit den som brytt mig minst och tagit allt som det kommer. Så har jag alltid sett på mig själv. Men att sedan inse att jag faktiskt aldrig blir nöjd med mig själv och mina prestationer, det var väldigt jobbigt att inse. Det kanske låter som en småsak, men att inse att man på något sätt "lurat sig själv" kändes jobbigt. Mitt liv är väldigt rörigt just nu, hela jag är en jävla röra. Och jag är rädd att jag hamnar i någon slags depression snart för det känns som att det är dit jag är på väg. Förlåt om jag skriver ut allt det här, men ibland är det svårt att orka vara stark. Jag vill bara att ni ska veta hur det ligger till. Förlåt om jag inte gör er nöjda. Just nu känns hela jag bara väldigt misslyckad. Det är det enda ord som snurrar runt i mitt huvud nuförtiden. Vill göra allt och alla nöjda, vill att alla ska må bra, vill att jag ska må bra. Vet inte riktigt hur jag ska avsluta det här, så nu slutar jag bara.
P.s Kom ihåg att man kan aldrig ge för många kramar.
Kinda wanna talk, but we're not talking anymore.
Just nu lider jag av hjärtesorg.
I'm gonna fly like an eagle, away from the city lights, flying into darkness, I'm chasing the silence.
Boomerang, 5:-
Det kan aldrig bli för mycket glitter.
Erikshjälpen, 30:-
Älskar verkligen färgen, tyget och mönstret.
Erikshjälpen, 30:-
Detta fick bli en present till Gabriel eftersom att han passade bättre i den. Jädra snygg alltså!
Boomerang, 5:-Den här tillhör helt klart en av mina snyggaste koftor. Älskar kombinationen av mysigt och snyggt.
Erikshjälpen, 25:-Att en halsduk kan vara så vacker.
Erikshjälpen, 75:-Världens mysigaste jacka!!!!!!! Utan någon som helst överdrift. Har någonstans i min fantasi fått för mig att det skulle vara himla fint med en beige/ljusrosa jacka, det visade sig stämma himla himla bra!
Erikshjälpen, 20:- & 15:-
Galet snygga båda två. Kommer nog få mycket användning av dom.
Kastas mellan stress, panikutbrott, tårar, skratt, fina stunder och ord, äventyr, mys, pirr och klumpar i magen. Men antar att det är så min vardag kommer se ut nu ett tag framöver. Tror det kallas gymnasiet.
För övrigt har Urban Cones nya album gått på högsta volym hela dagen idag. Vilka duktiga killar. Helt sjukt. Underbart album verkligen!! Klick. Just nu är nog The Prom min favorit.
In this world the heart beats slow, in my arms let's share the cold, in my eyes your all I've known, darling let's go home.
Om flera olika känslor.
Imorse fick jag ett sådant där moment när man inte vet om man ska skratta eller gråta. Så jag gjorde både och. Det var en himla konstig känsla.
Denna helg har jag dansat irländsk folkdans och lyssnat på livemusik som var sprängfylld med känslor och lycka på Folkets hus, pussats och somnat i famnen på världens finaste kille, skrattat tills jag inte fått någon luft, sett den äckligaste och sjukaste filmen som fick mig att börja gråta och må himla illa, umgåtts med fina klassisar, sovit alldeles för lite, se kärlek växa mellan två himla fina personer - det var väldigt vackert och hela jag skuttade också, precis som dom, runt på små rosa fluffiga moln av pirrig lycka, skedat med fem andra personer, ätit mycket gott och onyttigt bl.a egengjord kladdkakeglass, chips, pizza och pommes. Den här helgen har jag helt enkelt mått så himla bra.
Det finaste av allt var nog mitt i dansen på Folkets hus. Man skulle göra ett steg som kallades "swingen". Ni vet när man korsar sina händer och håller i någon som också korsat sina händer och så snurrar man runt, runt så fort man bara kan. Snurrade runt med min fina, min Gabriel, och det enda jag såg var hans ansikte. Han skrattade och hans ögon glittrade och ustrålade sådan lycka. Allt var så fint med musiken och jag var verkligen så himla himla lycklig i den stunden. Det var som att det enda som betydde något var han, allt annat spelade inte längre någon roll. Jag bara lutade huvudet bakåt och slöt mina ögon och andades in den sekunden. Så himla fint. Precis som i den allra vackraste kärleksfilmen. Bara det att det där var verklighet och att det var finare än något jag kunnat drömma om.
That boy, take me away, into the night, out of the hum of the street lights and into a forest.
Dom här bilderna togs för exakt ett år sedan. Tycker fortfarande att dom är lika fina.
Vill sitta på ett tåg och se städerna flyga förbi. Vill ha en fet godispåse i mitt knä och en sovande Matilda på min axel. Vill ha min allra vackraste musik på i hörlurarna och drömma att jag är med i en musikvideo. Vill se åkrar, skogar och sjöar, fina hus och kossor. Vill till farmor.
Det finaste som finns.
Kärlek [²çạ̈:r_le:k]
"Kärlek är en känsla som präglas av en stark ömhet och tillgivenhet. Kärlek kännetecknas av en vilja att ge villkorslöst till någon eller något, det vill säga att bete sig altruistiskt. Ett exempel är den känsla som två människor känner för varandra som innehåller en både fysisk och psykisk attraktion. Kärleken kan också bestå av en biologisk attraktionskraft av sensuell eller sexuell natur. I det senare fallet kan känslan vara mer allmän, så kallad romantisk kärlek, eller mer konkret åtrå, också benämnt libido."
I lördags somnade jag bredvid världens finaste kille. Minns att jag log när jag somnade, och gjorde det fortfarande när jag vaknade upp nästa morgon.
När jag tänker efter har jag nog aldrig gjort det förut.
Take it all away.
Titta på hela videon.
Hej.
Vet inte vad jag kan säga - utan att säga för mycket. Jag mår inte bra just nu. Sömnlösa nätter, tankar som snurrar runt i mitt huvud dygnet runt och alla dessa mardrömmar äter upp mig inifrån. Jag försöker att vara stark, att leva vidare, jag försöker verkligen. Men det är svårt. Jag önskar verkligen att ingen av er någonsin får uppleva något sånt här hemskt.
Nu ska i alla fall jag och familjen åka iväg till lite finare väder. Vi stannar inom Sveriges gränser men förhoppningsvis kommer vi ändå kunna få uppleva den där värmen som jag längtat efter så länge. Ska bli skönt att få komma ut lite efter att ha isolerat mig ett tag. Ska verkligen försöka få tillbaka mitt liv igen. För just nu är hela jag helt trasig.
Vi hörs när vi hörs, ta hand om er.
Skratt kan ingen leva på, men det kändes bra ändå, så nära dig.
Mat måste ha något med tänkarprocessen att göra. Varje gång jag äter blir det så mycket enklare att tänka. Man ser saker klarare på något vis.
Inatt befinner jag mig i vid köksbordet. Omringad av mörkret med jordgubbar, smält choklad och Anna Ternheims låt Shoreline. Har i och för sig ett tänt ljus. Skuggan från lågan dansar på väggen där klockan tickar, tick tack, tick tack. Det är så mycket i min hjärna just nu. Så många tankar som slingrar sig hit och dit, tar olika stigar, olika vägar, men som möts igen, tankar som snubblar över stenar och såna som nästan flyger fram. Det går inte att undgå det tjocka orosmolnet som vilar över mig. Men som faktiskt blir lite lättare för varje rad jag skriver. Det är så skönt, så skönt, att skriva.
Än en gång förundras jag över vad kärleken kan göra med en. Hur mycket den kan påverka en och hur mycket den kan få en att längta med varenda liten cell i kroppen. Den får det att pirra, att göra ont och den får en förvirrad. Jag förstår inte hur den kan påverka mig så otroligt mycket – på så otroligt många sätt. Eller det kanske är du. Det kanske är du som får mig att känna så här.
När vi ligger där i din säng. Du andas tungt och ditt hår står åt alla håll. Regnet smattrar mot ditt fönster. Precis som förut. Precis som förut ligger jag där vaken och känner mig trasig och hel på samma gång. När jag ligger där bredvid dig känner jag att vi kanske kan få det att funka. Att vi kanske har mognat nu. Och när jag kommer hem och ligger ensam i min egen säng blir jag arg på mig själv, arg på dig, och undrar hur jag ens kunde vara så dum att tänka så. Jag känner bara hat. Ändå kan jag inte sluta tänka på dig. Jag kan inte sluta försöka förstå varför jag känner så som jag gör när jag tittar in i dina ögon. Jag kan inte förstå varför de enda ord som ekar så högt i mitt huvud är de tre små orden. Jag blir nästan rädd. Rädd för hur starkt du får mig att känna. Jag kan inte sätta fingret på vad det är med dig. Vad det är som får mig att tänka bort allt annat och bara skutta runt på små rosa moln, helt blind. Hur jag plötsligt kan tro att den här gången skulle vara annorlunda. Jag blir rädd för hur du kan förtrolla mig sådär. Hur du bara kan få mig att vilja ha mer, mer, mer.
Och att rota fram din gamla parfym kan nog vara det dummaste jag har gjort.
