Imorse fick jag ett sådant där moment när man inte vet om man ska skratta eller gråta. Så jag gjorde både och. Det var en himla konstig känsla.

 

Denna helg har jag dansat irländsk folkdans och lyssnat på livemusik som var sprängfylld med känslor och lycka på Folkets hus, pussats och somnat i famnen på världens finaste kille, skrattat tills jag inte fått någon luft, sett den äckligaste och sjukaste filmen som fick mig att börja gråta och må himla illa, umgåtts med fina klassisar, sovit alldeles för lite, se kärlek växa mellan två himla fina personer - det var väldigt vackert och hela jag skuttade också, precis som dom, runt på små rosa fluffiga moln av pirrig lycka, skedat med fem andra personer, ätit mycket gott och onyttigt bl.a egengjord kladdkakeglass, chips, pizza och pommes. Den här helgen har jag helt enkelt mått så himla bra.

Det finaste av allt var nog mitt i dansen på Folkets hus. Man skulle göra ett steg som kallades "swingen". Ni vet när man korsar sina händer och håller i någon som också korsat sina händer och så snurrar man runt, runt så fort man bara kan. Snurrade runt med min fina, min Gabriel, och det enda jag såg var hans ansikte. Han skrattade och hans ögon glittrade och ustrålade sådan lycka. Allt var så fint med musiken och jag var verkligen så himla himla lycklig i den stunden. Det var som att det enda som betydde något var han, allt annat spelade inte längre någon roll. Jag bara lutade huvudet bakåt och slöt mina ögon och andades in den sekunden. Så himla fint. Precis som i den allra vackraste kärleksfilmen. Bara det att det där var verklighet och att det var finare än något jag kunnat drömma om.