Skratt kan ingen leva på, men det kändes bra ändå, så nära dig.

Mat måste ha något med tänkarprocessen att göra. Varje gång jag äter blir det så mycket enklare att tänka. Man ser saker klarare på något vis.

Inatt befinner jag mig i vid köksbordet. Omringad av mörkret med jordgubbar, smält choklad och Anna Ternheims låt Shoreline. Har i och för sig ett tänt ljus. Skuggan från lågan dansar på väggen där klockan tickar, tick tack, tick tack. Det är så mycket i min hjärna just nu. Så många tankar som slingrar sig hit och dit, tar olika stigar, olika vägar, men som möts igen, tankar som snubblar över stenar och såna som nästan flyger fram. Det går inte att undgå det tjocka orosmolnet som vilar över mig. Men som faktiskt blir lite lättare för varje rad jag skriver. Det är så skönt, så skönt, att skriva.

Än en gång förundras jag över vad kärleken kan göra med en. Hur mycket den kan påverka en och hur mycket den kan få en att längta med varenda liten cell i kroppen. Den får det att pirra, att göra ont och den får en förvirrad. Jag förstår inte hur den kan påverka mig så otroligt mycket – på så otroligt många sätt. Eller det kanske är du. Det kanske är du som får mig att känna så här.

När vi ligger där i din säng. Du andas tungt och ditt hår står åt alla håll. Regnet smattrar mot ditt fönster. Precis som förut. Precis som förut ligger jag där vaken och känner mig trasig och hel på samma gång. När jag ligger där bredvid dig känner jag att vi kanske kan få det att funka. Att vi kanske har mognat nu. Och när jag kommer hem och ligger ensam i min egen säng blir jag arg på mig själv, arg på dig, och undrar hur jag ens kunde vara så dum att tänka så. Jag känner bara hat. Ändå kan jag inte sluta tänka på dig. Jag kan inte sluta försöka förstå varför jag känner så som jag gör när jag tittar in i dina ögon. Jag kan inte förstå varför de enda ord som ekar så högt i mitt huvud är de tre små orden. Jag blir nästan rädd. Rädd för hur starkt du får mig att känna. Jag kan inte sätta fingret på vad det är med dig. Vad det är som får mig att tänka bort allt annat och bara skutta runt på små rosa moln, helt blind. Hur jag plötsligt kan tro att den här gången skulle vara annorlunda. Jag blir rädd för hur du kan förtrolla mig sådär. Hur du bara kan få mig att vilja ha mer, mer, mer.

Och att rota fram din gamla parfym kan nog vara det dummaste jag har gjort.


Kommentarer
Postat av: felicia

Jäklar va duktig du är på att skriva amanda!!!!

Svar: åh tack så sjukt mycket felicia!!!!!
Amanda Forsell

2012-06-18 @ 22:39:50
URL: http://fgranath.blogspot.com/
Postat av: Emma dinföralltid Toresson

Åh min fin fina vän.

Jag blir alldeles rörd, du skriver så himla fint.

Du är så duktig.

Du är speciell - du är stark.

Är set någonting jag har lärt mig av dig är det att vara stark.

Jag är så otroligt stolt över dig!

~Per Aspera Ad Astra~

Svar: taaack älskade du! per aspera ad astra <3
Amanda Forsell

2012-06-18 @ 22:57:58

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0